Då kom dagen då jag på allvar skulle ge mig in i snickarbranschen. Min vän behövde ett broräcke och jag skulle hjälpa till. Alltså det här med snickerier är inget nytt, min sambo, pappa, bror, morfar och morbror är snickare, jag kan det här. Jag har som liten tillbringat många timmar i verkstan med pappa. Snickra runs in my blood. Jag är grym på att snickra. Börjar ni fatta?

I think I've made my point.

Det faktum att vi är brudar till trots var vi väl medvetna om vad som gällde, hade noga övervägt och planerat. Vi visste att imagen är allt. Matdosa med korv och makaroner. Snus. Öl. Snickarpenna (stiftpenna). Tumstock (måttband som reservplan). Det skulle vara sol och soft. Jag hade avvarat en timme. Det var bara att sätta igång.


Så här en helg senare med ritande, sågande, gerande, skruvande
(med en evig justering av ritning, sågning, gerning och skruvning)

(i någon sorts aprilig blandning av snö, regn, hagel, tokblåst)

(och för all del sol)

-är bilden något deglamorifierad.


Inget av det vi planerat kändes passande när vi väl stod där i ovädret.

På håll blev det superfint. Det blev till och med så fint att vi la till ett -fy fan vad vi är bra. (Vilket vi även konstaterade från det att vi skruvat i den första skruven, och sedan vid jämna mellanrum efter varje skruv, så kanske någon mindre partisk kan uttala sig om den saken.)

Någon nyfiken?